Susanne, tog en återvändsgränd. Det visste hon nog för länge sen. Så mycket piller, så lite sömn. Så lite ork, så mycket dröm.
Susanne, du brände alla skepp tills ingen orkar va din vän. Blåste ut varenda ljus och tänkte "nu men aldrig sen" Du ville bort du, ville ut. Aldrig samma, aldrig förrut. Du skulle bränna allt ditt krut. Men Susanne, snart är det slut. Då får du börja om igen.

Funderar på att skaffa mig en dagbok istället och skriva i. Tyvärr så skriver jag så mycket snabbare på datorn. Men jag behöver få ut det där innersta. Det ni inte behöver läsa.

Jag låser dörren, drar för alla gardiner. Sitter naken i min soffa med fötterna på bordet och andas. Det är inte jag som inte tillåter mig själv att älska. Jag skrattar hjärtligt säger de, jag skrattar falskt säger jag.

Jag sätter på mig hörlurarna, datorn blir varm mot mina ben. Hur är det att leva, när livet är precis värt?

Förnya mig, förvandla mig, förringa mig, förkasta mig.


Det känns som jag alltid lever en minut ifrån den jag verkligen är. Som om jag alltid letar efter någonting som inte finns. Livet glider förbi mig, tyst och obemärkt. Men helvete vad världen brann den där kalla natten.

Det kommer aldrig att bli lätt.
Du tycker det är konstigt.
När jag försöker förklara hur jag mår.
Att jag fortfarande behöver din kärlek, efter allt vad jag har gjort.
Du kommer inte tro på mig.
För allt du ser, är flickan du en gång kände.

Men det var en nödvändig förändring.
Kunde inte stanna där längre, så jag valde friheten.
Allt var nytt.
Men ingen imponerar längre.
Och jag förväntade mig det aldrig.


Så gråt inte för mig.
Sanningen är att jag aldrig lämnade dig.
Genom allt jag gjort, allt jag var.
Så höll jag mitt löfte.
Lämna mig inte.

Och på tal om lycka och förnöjelse.
Det var inte jag som bjöd dem in.
Även om det verkade som det var allt jag ville ha.
Det var illusioner, inte va de de lovade mig.
Svaret fanns här hela tiden.
Jag älskar dig.
Och jag hoppas du älskar mig.

Jag vet vem han är inatt.
Jag vet var han är inatt.

Jag behöver inte vara synsk, de finns precis framför mig på skärmen. Jag vet var och med vem. Jag fylls av ängslan. Någon kilometer ifrån mig. Jag, här i min trygga lilla bubbla. Han, där ute bland dekadens och skimmer. 10 minuter med spårvagnen, kanske 13-14 om jag får vänta. Jag vill vara där, jag är flickan i sången...Standing in the corner, watching you kiss her.

Hade det varit 12 år sedan hade jag varit där. Hade irrar planlöst runt Liseberg efter dig. Hade sett dig, vänt om och vandrat hem.  Jag vill slå dig hårt i ansiktet, skrika åt dig att "fan, se mig då". Se hur jävla mycket jag älskar dig, se hur varje cell i min kropp vill ha dig, vill leva mitt liv genom dig. Jag hade följt dig överallt. Jag hade slutat äta. Jag hade slutat andas.

Han skimmrar inatten, jag slocknar ensam och frusen.


"Finns inget här och hämta, bara misär och längtan. Så håll mig hårt för ikväll är jag så jävla ensam"






Tanken på ensamheten kan konstigt nog ge mig trygghet. Jag är förenad med den och den innehåller inga överraskningar. Den är konstant. Den vet vad den vill ha, och jag ger den precis vad den kräver. Jag när den med ord, känslor och illmående. 

Hon lutade sig bakåt i den slitna fåtöljen. Laptopen balanserandes i knät och en halvt nerbrunnen ciggarett i handen som hon nervöst askade i colaburken på bordet brevid. Stirrade på hans namn på skärmen. Skriv till mig då, skriv något, vad som helst. Ge mig kontakt. Men ingenting. Den gröna pricken skvallrar om att han faktiskt är där, att han är aktiv vid sin dator. Någon annanstans, i en värld så långt ifrån hennes.

Hon ställer ifrån sig datorn och fimpar ner ciggaretten i burken, reser sig och går fram till fönstret. Det börjar skymma och den lilafärgade himlen blandas med Stadens miljoner blinkande stjärnor. Jag är här, tänkte hon. Detta är Staden. Jag är här, och han är i en annan värld. Jag måste leva. Om det är någonstans jag kan glömma så är det nu, om det finns någon tid i mitt liv, så är den nu.

Men tomheten sitter som ett järngrepp i hennes kropp. Hon lämnar rummet och finner Flickan med grå ögon, som hon delar lägenheten med. Flickan med grå ögon sitter nedsjunken framför deras gamla TV och målar sina tånaglar röda. Kanske för att kompensera sina ögon som bär färg av aska, en mulen himmel och slasket på Stadens gatorn när vintern börjar lämna över till vår. Det är en fredagskväll, och som alla andra fredagskvällar de senaste året så kommer snart deras vänner fylla lägenheten med värme skratt och alkohol. När de alla är tillräckligt berusade för att ha ett förgyllt skimmer framför ögonen så kommer de snurra iväg på självsäkra ben ut i natten. Löftet om natten tillsammans är glömt så fort de når Klubben. Men de bekommer henne inte. Hon uppfylls av energin runt henne. Hon dansar, och pratar, hon finns, lever, vill, vill allt här och nu.

Men det hon vill mest av allt är att inte vara ensam inatt. Inte gå hem med tomheten. Därför skrattar hon falska skratt, lyssnar med beundrande blick och talar med mjuka läppar.

Hand i hand går de på Gatan med för mycket ensamhet. Hon vet hans namn, men inget om hans drömmar. Hon vet inte vad han bor, men hon kommer ge honom sitt allt inatt.

Morgonen därpå. Hennes späda rygg emot han talar ett språk han hört förrut. Han försiktiga viskning möter inget svar. När det disiga dagsljuset möter alla stadens slocknande stjärnor går han Gatan med för mycket ensamhet fram.

Jag är..
alltid så orolig.
tydligen inte älskvärd.
bulimiker

Jag har..
ont i magen varje dag.
en klump i halsen

Jag vill..
veta vem jag är.
att någon ska tycka om mig.

Men ingenting att leva för.



Självförnedring, mitt epitet i kvällen. Det här är inte den jag är eller vill vara.

Jag hatar när jag mår dåligt för någon annan. När någon annan har kontroll över mina känslor. Jag hatar att jag bryr mig. Jag hatar att jag tycker om dig. Sjunker lite lägre för varenda gång jag vänder om. Men jag vänder om.

Dagarna som går, är som svart och vitt. Jag tänker, varför inte jag denna gången? När är det min tur, kommer den ens? Jag försöker arbeta med mig själv. Försöker förbättra och förfina. Hur länge kan man leva utan vatten? Hur länge kan man leva utan beröring?

Sådana här situationer är precis varför jag inte kommer nära någon. Jag håller det plain. Till en början. Jag avskyr, jag hatar, jag fördömer känslor. Det är samma hamsterhjul. Samma väg av självförnedring. Att anpassa och acceptera. Jag ser domen i dina ögon. Jag hör svaret.

Jag går ut och brinner upp i natten.