Det värsta av allt.
Längst där bak i nattvagnen, sitter jag och längtar hem. Mitt tro, mitt hopp, har åkt på spö. Där ute faller gula löv. Vad fan skall man med kärlek till? Det blir ju aldrig som man vill. Vad fan skall man med känslor till.? De gör ju ändå som de vill.
Åh, jag önskar att du ljög. För det ända som är sant. Är det värsta av allt.
Smärta
Det är mycket smärta just nu. Det bultar och molar och ömmar och ilar lite varstans i min kropp. Den är i heligt och saligt behov av lite vila, och då menar jag inte de sju farmaka-timmarna den får varje natt. Utan mera att dränkas i solsken på en strand vid medelhavet och endast lite vågbrus i öronen. I morse var jag inte människa den första timmen, jag stod kallsvettig lutad mot väggen inne på personaltoan med kväljningarna och magkramperna rullandes i kroppen. Men de gick över, de gör de mesta.
Absolutely Nothing
Somnade i rummet förut, dörren var stängd och solen värmde upp rummet. Jag drömde att jag var i Italien och sov under ett lakan i en stor säng. Jag funderar och funderar mycket nu. Det känns som om det är på väg, en förändring kommer. Lagom med våren fattas nya beslut. I vårsolen första kalla strålar ser man livet för vad det verkligen är. Kan jag säga att jag bidat min tid?
