Audrey C

Jag låser dörren, drar för alla gardiner. Sitter naken i min soffa med fötterna på bordet och andas. Det är inte jag som inte tillåter mig själv att älska. Jag skrattar hjärtligt säger de, jag skrattar falskt säger jag.

Jag sätter på mig hörlurarna, datorn blir varm mot mina ben. Hur är det att leva, när livet är precis värt?

Förnya mig, förvandla mig, förringa mig, förkasta mig.


Det känns som jag alltid lever en minut ifrån den jag verkligen är. Som om jag alltid letar efter någonting som inte finns. Livet glider förbi mig, tyst och obemärkt. Men helvete vad världen brann den där kalla natten.

Det kommer aldrig att bli lätt.
Du tycker det är konstigt.
När jag försöker förklara hur jag mår.
Att jag fortfarande behöver din kärlek, efter allt vad jag har gjort.
Du kommer inte tro på mig.
För allt du ser, är flickan du en gång kände.

Men det var en nödvändig förändring.
Kunde inte stanna där längre, så jag valde friheten.
Allt var nytt.
Men ingen imponerar längre.
Och jag förväntade mig det aldrig.


Så gråt inte för mig.
Sanningen är att jag aldrig lämnade dig.
Genom allt jag gjort, allt jag var.
Så höll jag mitt löfte.
Lämna mig inte.

Och på tal om lycka och förnöjelse.
Det var inte jag som bjöd dem in.
Även om det verkade som det var allt jag ville ha.
Det var illusioner, inte va de de lovade mig.
Svaret fanns här hela tiden.
Jag älskar dig.
Och jag hoppas du älskar mig.