Om jag låser dörren.

Jag låser dörren, drar för alla gardiner. Sitter naken i min soffa med fötterna på bordet och andas. Det är inte jag som inte tillåter mig själv att älska. Jag skrattar hjärtligt säger de, jag skrattar falskt säger jag.

Jag sätter på mig hörlurarna, datorn blir varm mot mina ben. Hur är det att leva, när livet är precis värt?



Förnya mig, förvandla mig, förringa mig, förkasta mig.


Det känns som jag alltid lever en minut ifrån den jag verkligen är. Som om jag alltid letar efter någonting som inte finns. Livet glider förbi mig, tyst och obemärkt. Men helvete vad världen brann den där kalla natten.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0