Jag vet vem han är inatt.

Jag vet vem han är inatt.
Jag vet var han är inatt.

Jag behöver inte vara synsk, de finns precis framför mig på skärmen. Jag vet var och med vem. Jag fylls av ängslan. Någon kilometer ifrån mig. Jag, här i min trygga lilla bubbla. Han, där ute bland dekadens och skimmer. 10 minuter med spårvagnen, kanske 13-14 om jag får vänta. Jag vill vara där, jag är flickan i sången...Standing in the corner, watching you kiss her.

Hade det varit 12 år sedan hade jag varit där. Hade irrar planlöst runt Liseberg efter dig. Hade sett dig, vänt om och vandrat hem.  Jag vill slå dig hårt i ansiktet, skrika åt dig att "fan, se mig då". Se hur jävla mycket jag älskar dig, se hur varje cell i min kropp vill ha dig, vill leva mitt liv genom dig. Jag hade följt dig överallt. Jag hade slutat äta. Jag hade slutat andas.

Han skimmrar inatten, jag slocknar ensam och frusen.


"Finns inget här och hämta, bara misär och längtan. Så håll mig hårt för ikväll är jag så jävla ensam"






Tanken på ensamheten kan konstigt nog ge mig trygghet. Jag är förenad med den och den innehåller inga överraskningar. Den är konstant. Den vet vad den vill ha, och jag ger den precis vad den kräver. Jag när den med ord, känslor och illmående. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0