It´s okay not to be okay.
Mitt liv är på väg att gå under.
Ångest blir bara värre och värre. Ändå trodde jag inte det var så illa. Satt hos psykiatrisköterskan i onsdag. Och jag kunde inte säga allt, men jag sa lite. Som det var. Att jag inte klarar av att le. Att jag stöter alla jag älskar ifrån mig. Att jag avskärmar mig ifrån verkligheten. Att jag lägger den sista energin jag har på att klara jobbet.
Jag klarar inte längre av speglar, jag kan inte se mig själv utan att mötas av äckelkänslor. Jag kan inte se min kropp, vill helst inte låtsas om att den finns. Jag avskyr när någon tar i mig, för det gör mig medveten om att jag har en kropp.
Jag vill leva, jag vill vara i myller, jag vill känna puls. Men tanken ger mig en känsla av panik. Jag är för ful, jag kan inte visa mig ute. Jag är ful, och jag har ont överallt. Jag känner mig gammal. Jag känner paniken, ångesten. Döda mig.
