Den här staden dödar dig när du är ung.
Kedjerökande genom fönstret. Inte ens en jävla utsikt kunde jag få. Istället stirrar jag på en cykelkyrkogård och ett landshövdingshus där alla fönstren stirrar kalla och döda emot mig. Spökhuset som äter min själ. Strålkastaren från hamnen skvallrar om en stad där bakom. Staden som dödar dig när du är ung. Där 5:ans spårvagn mot Hisingen 04:05 från Valand lika väl kan vara din sista resa, som det är den sista vagnen för natten. Då väntar jag hellre till 06:00 tiden när morgonvagnarna börjar rulla ut. Då föds nytt liv. Hur många gånger har jag inte sett Göteborg vakna på väg hem från en natt i moraliskt förfall. Godnatt.
Jag vet vem han är inatt.
Jag vet vem han är inatt.
Jag vet var han är inatt.
Jag behöver inte vara synsk, de finns precis framför mig på skärmen. Jag vet var och med vem. Jag fylls av ängslan. Någon kilometer ifrån mig. Jag, här i min trygga lilla bubbla. Han, där ute bland dekadens och skimmer. 10 minuter med spårvagnen, kanske 13-14 om jag får vänta. Jag vill vara där, jag är flickan i sången...Standing in the corner, watching you kiss her.
Hade det varit 12 år sedan hade jag varit där. Hade irrar planlöst runt Liseberg efter dig. Hade sett dig, vänt om och vandrat hem. Jag vill slå dig hårt i ansiktet, skrika åt dig att "fan, se mig då". Se hur jävla mycket jag älskar dig, se hur varje cell i min kropp vill ha dig, vill leva mitt liv genom dig. Jag hade följt dig överallt. Jag hade slutat äta. Jag hade slutat andas.
Han skimmrar inatten, jag slocknar ensam och frusen.
"Finns inget här och hämta, bara misär och längtan. Så håll mig hårt för ikväll är jag så jävla ensam"
Tanken på ensamheten kan konstigt nog ge mig trygghet. Jag är förenad med den och den innehåller inga överraskningar. Den är konstant. Den vet vad den vill ha, och jag ger den precis vad den kräver. Jag när den med ord, känslor och illmående.
Jag vet var han är inatt.
Jag behöver inte vara synsk, de finns precis framför mig på skärmen. Jag vet var och med vem. Jag fylls av ängslan. Någon kilometer ifrån mig. Jag, här i min trygga lilla bubbla. Han, där ute bland dekadens och skimmer. 10 minuter med spårvagnen, kanske 13-14 om jag får vänta. Jag vill vara där, jag är flickan i sången...Standing in the corner, watching you kiss her.
Hade det varit 12 år sedan hade jag varit där. Hade irrar planlöst runt Liseberg efter dig. Hade sett dig, vänt om och vandrat hem. Jag vill slå dig hårt i ansiktet, skrika åt dig att "fan, se mig då". Se hur jävla mycket jag älskar dig, se hur varje cell i min kropp vill ha dig, vill leva mitt liv genom dig. Jag hade följt dig överallt. Jag hade slutat äta. Jag hade slutat andas.
Han skimmrar inatten, jag slocknar ensam och frusen.
"Finns inget här och hämta, bara misär och längtan. Så håll mig hårt för ikväll är jag så jävla ensam"
Tanken på ensamheten kan konstigt nog ge mig trygghet. Jag är förenad med den och den innehåller inga överraskningar. Den är konstant. Den vet vad den vill ha, och jag ger den precis vad den kräver. Jag när den med ord, känslor och illmående.
Världen från hennes ögon
Hon lutade sig bakåt i den slitna fåtöljen. Laptopen balanserandes i knät och en halvt nerbrunnen ciggarett i handen som hon nervöst askade i colaburken på bordet brevid. Stirrade på hans namn på skärmen. Skriv till mig då, skriv något, vad som helst. Ge mig kontakt. Men ingenting. Den gröna pricken skvallrar om att han faktiskt är där, att han är aktiv vid sin dator. Någon annanstans, i en värld så långt ifrån hennes.
Hon ställer ifrån sig datorn och fimpar ner ciggaretten i burken, reser sig och går fram till fönstret. Det börjar skymma och den lilafärgade himlen blandas med Stadens miljoner blinkande stjärnor. Jag är här, tänkte hon. Detta är Staden. Jag är här, och han är i en annan värld. Jag måste leva. Om det är någonstans jag kan glömma så är det nu, om det finns någon tid i mitt liv, så är den nu.
Men tomheten sitter som ett järngrepp i hennes kropp. Hon lämnar rummet och finner Flickan med grå ögon, som hon delar lägenheten med. Flickan med grå ögon sitter nedsjunken framför deras gamla TV och målar sina tånaglar röda. Kanske för att kompensera sina ögon som bär färg av aska, en mulen himmel och slasket på Stadens gatorn när vintern börjar lämna över till vår. Det är en fredagskväll, och som alla andra fredagskvällar de senaste året så kommer snart deras vänner fylla lägenheten med värme skratt och alkohol. När de alla är tillräckligt berusade för att ha ett förgyllt skimmer framför ögonen så kommer de snurra iväg på självsäkra ben ut i natten. Löftet om natten tillsammans är glömt så fort de når Klubben. Men de bekommer henne inte. Hon uppfylls av energin runt henne. Hon dansar, och pratar, hon finns, lever, vill, vill allt här och nu.
Men det hon vill mest av allt är att inte vara ensam inatt. Inte gå hem med tomheten. Därför skrattar hon falska skratt, lyssnar med beundrande blick och talar med mjuka läppar.
Hand i hand går de på Gatan med för mycket ensamhet. Hon vet hans namn, men inget om hans drömmar. Hon vet inte vad han bor, men hon kommer ge honom sitt allt inatt.
Morgonen därpå. Hennes späda rygg emot han talar ett språk han hört förrut. Han försiktiga viskning möter inget svar. När det disiga dagsljuset möter alla stadens slocknande stjärnor går han Gatan med för mycket ensamhet fram.
Hon ställer ifrån sig datorn och fimpar ner ciggaretten i burken, reser sig och går fram till fönstret. Det börjar skymma och den lilafärgade himlen blandas med Stadens miljoner blinkande stjärnor. Jag är här, tänkte hon. Detta är Staden. Jag är här, och han är i en annan värld. Jag måste leva. Om det är någonstans jag kan glömma så är det nu, om det finns någon tid i mitt liv, så är den nu.
Men tomheten sitter som ett järngrepp i hennes kropp. Hon lämnar rummet och finner Flickan med grå ögon, som hon delar lägenheten med. Flickan med grå ögon sitter nedsjunken framför deras gamla TV och målar sina tånaglar röda. Kanske för att kompensera sina ögon som bär färg av aska, en mulen himmel och slasket på Stadens gatorn när vintern börjar lämna över till vår. Det är en fredagskväll, och som alla andra fredagskvällar de senaste året så kommer snart deras vänner fylla lägenheten med värme skratt och alkohol. När de alla är tillräckligt berusade för att ha ett förgyllt skimmer framför ögonen så kommer de snurra iväg på självsäkra ben ut i natten. Löftet om natten tillsammans är glömt så fort de når Klubben. Men de bekommer henne inte. Hon uppfylls av energin runt henne. Hon dansar, och pratar, hon finns, lever, vill, vill allt här och nu.
Men det hon vill mest av allt är att inte vara ensam inatt. Inte gå hem med tomheten. Därför skrattar hon falska skratt, lyssnar med beundrande blick och talar med mjuka läppar.
Hand i hand går de på Gatan med för mycket ensamhet. Hon vet hans namn, men inget om hans drömmar. Hon vet inte vad han bor, men hon kommer ge honom sitt allt inatt.
Morgonen därpå. Hennes späda rygg emot han talar ett språk han hört förrut. Han försiktiga viskning möter inget svar. När det disiga dagsljuset möter alla stadens slocknande stjärnor går han Gatan med för mycket ensamhet fram.
Det är jag det.
Jag är..
alltid så orolig.
tydligen inte älskvärd.
bulimiker
Jag har..
ont i magen varje dag.
en klump i halsen
Jag vill..
veta vem jag är.
att någon ska tycka om mig.
alltid så orolig.
tydligen inte älskvärd.
bulimiker
Jag har..
ont i magen varje dag.
en klump i halsen
Jag vill..
veta vem jag är.
att någon ska tycka om mig.
2011
Ambitiös, driven och kreativ.
En miljon på banken
Men ingenting att leva för.
Självförnedring, mitt epitet i kvällen. Det här är inte den jag är eller vill vara.
Självförnedring, mitt epitet i kvällen. Det här är inte den jag är eller vill vara.
