De sista drömmarna.

Susanne, tog en återvändsgränd. Det visste hon nog för länge sen. Så mycket piller, så lite sömn. Så lite ork, så mycket dröm.
Susanne, du brände alla skepp tills ingen orkar va din vän. Blåste ut varenda ljus och tänkte "nu men aldrig sen" Du ville bort du, ville ut. Aldrig samma, aldrig förrut. Du skulle bränna allt ditt krut. Men Susanne, snart är det slut. Då får du börja om igen.

It´s okay not to be okay.

Funderar på att skaffa mig en dagbok istället och skriva i. Tyvärr så skriver jag så mycket snabbare på datorn. Men jag behöver få ut det där innersta. Det ni inte behöver läsa.

Mitt liv är på väg att gå under.

Ångest blir bara värre och värre. Ändå trodde jag inte det var så illa. Satt hos psykiatrisköterskan i onsdag. Och jag kunde inte säga allt, men jag sa lite. Som det var. Att jag inte klarar av att le. Att jag stöter alla jag älskar ifrån mig. Att jag avskärmar mig ifrån verkligheten. Att jag lägger den sista energin jag har på att klara jobbet.
Jag klarar inte längre av speglar, jag kan inte se mig själv utan att mötas av äckelkänslor. Jag kan inte se min kropp, vill helst inte låtsas om att den finns. Jag avskyr när någon tar i mig, för det gör mig medveten om att jag har en kropp.

Jag vill leva, jag vill vara i myller, jag vill känna puls. Men tanken ger mig en känsla av panik. Jag är för ful, jag kan inte visa mig ute. Jag är ful, och jag har ont överallt. Jag känner mig gammal. Jag känner paniken, ångesten. Döda mig.


It´s a silly time to learn to swim, when you started to drown.

Kommer inte på någonting alls att skriva. Har stirrat på skärmen i säkert tjugo minuter nu. Så jag återkommer.


Om jag låser dörren.

Jag låser dörren, drar för alla gardiner. Sitter naken i min soffa med fötterna på bordet och andas. Det är inte jag som inte tillåter mig själv att älska. Jag skrattar hjärtligt säger de, jag skrattar falskt säger jag.

Jag sätter på mig hörlurarna, datorn blir varm mot mina ben. Hur är det att leva, när livet är precis värt?



Förnya mig, förvandla mig, förringa mig, förkasta mig.


Det känns som jag alltid lever en minut ifrån den jag verkligen är. Som om jag alltid letar efter någonting som inte finns. Livet glider förbi mig, tyst och obemärkt. Men helvete vad världen brann den där kalla natten.


Gråt inte för mig.

Det kommer aldrig att bli lätt.
Du tycker det är konstigt.
När jag försöker förklara hur jag mår.
Att jag fortfarande behöver din kärlek, efter allt vad jag har gjort.
Du kommer inte tro på mig.
För allt du ser, är flickan du en gång kände.

Men det var en nödvändig förändring.
Kunde inte stanna där längre, så jag valde friheten.
Allt var nytt.
Men ingen imponerar längre.
Och jag förväntade mig det aldrig.


Så gråt inte för mig.
Sanningen är att jag aldrig lämnade dig.
Genom allt jag gjort, allt jag var.
Så höll jag mitt löfte.
Lämna mig inte.

Och på tal om lycka och förnöjelse.
Det var inte jag som bjöd dem in.
Även om det verkade som det var allt jag ville ha.
Det var illusioner, inte va de de lovade mig.
Svaret fanns här hela tiden.
Jag älskar dig.
Och jag hoppas du älskar mig.


Den här staden dödar dig när du är ung.

Kedjerökande genom fönstret. Inte ens en jävla utsikt kunde jag få. Istället stirrar jag på en cykelkyrkogård och ett landshövdingshus där alla fönstren stirrar kalla och döda emot mig. Spökhuset som äter min själ. Strålkastaren från hamnen skvallrar om en stad där bakom. Staden som dödar dig när du är ung. Där 5:ans spårvagn mot Hisingen 04:05 från Valand lika väl kan vara din sista resa, som det är den sista vagnen för natten. Då väntar jag hellre till 06:00 tiden när morgonvagnarna börjar rulla ut. Då föds nytt liv. Hur många gånger har jag inte sett Göteborg vakna på väg hem från en natt i moraliskt förfall. Godnatt.


Jag vet vem han är inatt.

Jag vet vem han är inatt.
Jag vet var han är inatt.

Jag behöver inte vara synsk, de finns precis framför mig på skärmen. Jag vet var och med vem. Jag fylls av ängslan. Någon kilometer ifrån mig. Jag, här i min trygga lilla bubbla. Han, där ute bland dekadens och skimmer. 10 minuter med spårvagnen, kanske 13-14 om jag får vänta. Jag vill vara där, jag är flickan i sången...Standing in the corner, watching you kiss her.

Hade det varit 12 år sedan hade jag varit där. Hade irrar planlöst runt Liseberg efter dig. Hade sett dig, vänt om och vandrat hem.  Jag vill slå dig hårt i ansiktet, skrika åt dig att "fan, se mig då". Se hur jävla mycket jag älskar dig, se hur varje cell i min kropp vill ha dig, vill leva mitt liv genom dig. Jag hade följt dig överallt. Jag hade slutat äta. Jag hade slutat andas.

Han skimmrar inatten, jag slocknar ensam och frusen.


"Finns inget här och hämta, bara misär och längtan. Så håll mig hårt för ikväll är jag så jävla ensam"






Tanken på ensamheten kan konstigt nog ge mig trygghet. Jag är förenad med den och den innehåller inga överraskningar. Den är konstant. Den vet vad den vill ha, och jag ger den precis vad den kräver. Jag när den med ord, känslor och illmående. 


Världen från hennes ögon

Hon lutade sig bakåt i den slitna fåtöljen. Laptopen balanserandes i knät och en halvt nerbrunnen ciggarett i handen som hon nervöst askade i colaburken på bordet brevid. Stirrade på hans namn på skärmen. Skriv till mig då, skriv något, vad som helst. Ge mig kontakt. Men ingenting. Den gröna pricken skvallrar om att han faktiskt är där, att han är aktiv vid sin dator. Någon annanstans, i en värld så långt ifrån hennes.

Hon ställer ifrån sig datorn och fimpar ner ciggaretten i burken, reser sig och går fram till fönstret. Det börjar skymma och den lilafärgade himlen blandas med Stadens miljoner blinkande stjärnor. Jag är här, tänkte hon. Detta är Staden. Jag är här, och han är i en annan värld. Jag måste leva. Om det är någonstans jag kan glömma så är det nu, om det finns någon tid i mitt liv, så är den nu.

Men tomheten sitter som ett järngrepp i hennes kropp. Hon lämnar rummet och finner Flickan med grå ögon, som hon delar lägenheten med. Flickan med grå ögon sitter nedsjunken framför deras gamla TV och målar sina tånaglar röda. Kanske för att kompensera sina ögon som bär färg av aska, en mulen himmel och slasket på Stadens gatorn när vintern börjar lämna över till vår. Det är en fredagskväll, och som alla andra fredagskvällar de senaste året så kommer snart deras vänner fylla lägenheten med värme skratt och alkohol. När de alla är tillräckligt berusade för att ha ett förgyllt skimmer framför ögonen så kommer de snurra iväg på självsäkra ben ut i natten. Löftet om natten tillsammans är glömt så fort de når Klubben. Men de bekommer henne inte. Hon uppfylls av energin runt henne. Hon dansar, och pratar, hon finns, lever, vill, vill allt här och nu.

Men det hon vill mest av allt är att inte vara ensam inatt. Inte gå hem med tomheten. Därför skrattar hon falska skratt, lyssnar med beundrande blick och talar med mjuka läppar.

Hand i hand går de på Gatan med för mycket ensamhet. Hon vet hans namn, men inget om hans drömmar. Hon vet inte vad han bor, men hon kommer ge honom sitt allt inatt.

Morgonen därpå. Hennes späda rygg emot han talar ett språk han hört förrut. Han försiktiga viskning möter inget svar. När det disiga dagsljuset möter alla stadens slocknande stjärnor går han Gatan med för mycket ensamhet fram.

Det är jag det.

Jag är..
alltid så orolig.
tydligen inte älskvärd.
bulimiker

Jag har..
ont i magen varje dag.
en klump i halsen

Jag vill..
veta vem jag är.
att någon ska tycka om mig.



2011

Ambitiös, driven och kreativ.


En miljon på banken

Men ingenting att leva för.



Självförnedring, mitt epitet i kvällen. Det här är inte den jag är eller vill vara.

Sidan som går vidare, har någon redan rivit av.

Jag hatar när jag mår dåligt för någon annan. När någon annan har kontroll över mina känslor. Jag hatar att jag bryr mig. Jag hatar att jag tycker om dig. Sjunker lite lägre för varenda gång jag vänder om. Men jag vänder om.

Dagarna som går, är som svart och vitt. Jag tänker, varför inte jag denna gången? När är det min tur, kommer den ens? Jag försöker arbeta med mig själv. Försöker förbättra och förfina. Hur länge kan man leva utan vatten? Hur länge kan man leva utan beröring?

Only love can break your heart.

Sådana här situationer är precis varför jag inte kommer nära någon. Jag håller det plain. Till en början. Jag avskyr, jag hatar, jag fördömer känslor. Det är samma hamsterhjul. Samma väg av självförnedring. Att anpassa och acceptera. Jag ser domen i dina ögon. Jag hör svaret.

Jag går ut och brinner upp i natten.

Tusen gånger om


En sak har jag lärt mig under mina 26 år. Att även om jag älskar, så älskar jag alltid mig själv mer.
Så många stunder jag har försakat, försökt att falla. Så mycket tid jag har förskingrat, så mycket stolthet jag har förått och förnedrat. Så mycket jag hallucinerat, om en kärlek som inte existerade. Men låt mig leva innan jag dör. Min lycka är min egen.

Jag vill vara där, jag vill se det. Jag vill veta att jag brinner. Att hela jävla världen brinner. Jag vill se för att veta. Veta vem jag är, att jag lever att jag andas och känna lite jävla känslor. Jag stänger min dörr för dig nu, du var inte ens ett tidsfördriv. Jag måste veta vad jag kämpar för.

Och efter allt som har hänt, har det kommit ner till två saker. Och jag väljer livet varje gång.


alltid, om du älskar mig kommer jag lämna dig.

Var i Jönköping i helgen. Där jag bodde i 5år. Helt utan anledning egentligen. Jag har många fina minnen därifrån. De finaste med Lottie. Som jag inte känner längre, det är så jävla synd. Men hon fick ett val, och jag hoppas att hon valde rätt. Jönköping är en bubbla, men egen liten värld. När man bor där existerar inte omvärlden. Det är bara vi och det är så skönt när alla andra låter bli oss. Jag kan inte tänka på Jönköping utan att det börjar göra ont i kroppen, de börjar i armarna och sprider runt sig. Alla människor jag har försakat, alla år jag har förlorat. Alla dagar, alla nätter. Så jävla underbart. Men samtidigt, här är vi på samma nivå och försök inte stiga, försök aldrig gå ett steg längre. På bussen till Göteborg, ljus överallt, människor som fyller Centralstationen en söndagskväll. Det inger mig i ett lugn. Jag är inte ensam. Hon är ingen stor stad, men fan vad hon är vacker. Jag behöver veta att jag inte är ensam för att inte bli galen, håll ner mig. Jag har en enda trygghet i mitt liv, ett enda nav, och hon finns här. Det är konstigt egentligen, det som får mig att må dåligt, är tiden. Och att alltid leva med nerverna utanpå. Jag kan vara lycklig som har vänner som kommer och knackar på min dörr tills jag öppnar och fyller mig med vin när jag är på botten. Jag ser botten allt mer ofta nu, undervattenströmmar som drar. Jag är så jävla rädd för vatten. Jag är så jävla rädd för att drunkna, kan aldrig ha mitt huvud under vattnet mer än någon sekund. Kanske för en av de jag älskade mest i mitt liv dog i vatten. Kanske för att de flesta i min familj har dött i vatten. Kanske skriker något inom mig att hålla mig borta. Eller så är det för jag är rädd för det mesta, jag är tom rädd för att ta folk i hand, måste alltid blunda i det ögonblicket. Jag undrar vad de tror om mig? Jag undrar vad du tycker om mig?


Symtom vid panikångest

 

  • svettningar
  • domningar eller stickningar
  • darrningar och skakningar
  • kvävningskänslor
  • smärtor i bröstet
  • illamående
  • frossa eller värmekänslor
  • rädsla för att tappa kontrollen.
  • andnöd
  • hjärtklappning
  • yrsel
  • illamående
  • spända muskler

Kan nog checka av alla....får även ett otäckt tunnelseende.


try and touch me so I can scream at you not to touch me

try and touch me so I can scream at you not to touch me
run out the room
and I'll follow you like a lost puppy
then tell me how ugly I am, but that you'll always love me


Jag andas vid vattenytan. Jag går där isen är som tunnast. Jag balanserar på kanten.

Jag blir gärna en martyr.

Även om du har mig, bara för en kort sekund. Eller en natt. Även om du var nära mig, i mig. Även om jag gav dig bekräftelse, lovord. Så kommer du aldrig, aldrig få stanna. Det finns ingen plats för dig i min värld. Sälj dig dyrt.

Stockholm vaknar långsamt och jag är full igen.

För ca sju år sedan bodde jag i Stockholm, i norrort. En kvart med pendeln till Centralen, om jag inte minns fel. Ett byte med bussen till jobbet. Arbetade med en galen tjej som skulle bli sjuksköterska, en gång somnade hon på golvet hemma hos en gubbe. Vi stod i köket och kokade gröt och poppade piller, när hon väste till mig.."jag sätter mig på golvet lite"....sure done, hon slocknade. Så bakis. Gubben måste undrat. Jag levde på filmjölk och muslii och la alla mina pengar på handväskor. Jag sov på en knölig tältsäng i en 2:a med hårdrockare som gärna gick naken. Jag fick han att skrubba badkaret så jag kunde ta långa bad. Jag lyssnade mycket på Winnerbäck och Jewel, satt ofta på balkongen på kvällarna och rökte. Jag var ensam, men ändå uppskattad. Jag åkte på fest i Väsby hos en kille med en döv mamma. En orange hatt fixade mig och Sofie in på vip-köer. Jag dejtade en söt kille med en röd bil. Han påstog att han hade ett hemligt jobb, egentligen var han bara värdetransportör. Och ville bli polis. Jag färgade håret på en underbart söt liten tant. Jag spande på Sollentunaalkisarna. Jag firade fotbolls-EM. Jag levde.


Tidigare inlägg
RSS 2.0