Audrey C

Var i Jönköping i helgen. Där jag bodde i 5år. Helt utan anledning egentligen. Jag har många fina minnen därifrån. De finaste med Lottie. Som jag inte känner längre, det är så jävla synd. Men hon fick ett val, och jag hoppas att hon valde rätt. Jönköping är en bubbla, men egen liten värld. När man bor där existerar inte omvärlden. Det är bara vi och det är så skönt när alla andra låter bli oss. Jag kan inte tänka på Jönköping utan att det börjar göra ont i kroppen, de börjar i armarna och sprider runt sig. Alla människor jag har försakat, alla år jag har förlorat. Alla dagar, alla nätter. Så jävla underbart. Men samtidigt, här är vi på samma nivå och försök inte stiga, försök aldrig gå ett steg längre. På bussen till Göteborg, ljus överallt, människor som fyller Centralstationen en söndagskväll. Det inger mig i ett lugn. Jag är inte ensam. Hon är ingen stor stad, men fan vad hon är vacker. Jag behöver veta att jag inte är ensam för att inte bli galen, håll ner mig. Jag har en enda trygghet i mitt liv, ett enda nav, och hon finns här. Det är konstigt egentligen, det som får mig att må dåligt, är tiden. Och att alltid leva med nerverna utanpå. Jag kan vara lycklig som har vänner som kommer och knackar på min dörr tills jag öppnar och fyller mig med vin när jag är på botten. Jag ser botten allt mer ofta nu, undervattenströmmar som drar. Jag är så jävla rädd för vatten. Jag är så jävla rädd för att drunkna, kan aldrig ha mitt huvud under vattnet mer än någon sekund. Kanske för en av de jag älskade mest i mitt liv dog i vatten. Kanske för att de flesta i min familj har dött i vatten. Kanske skriker något inom mig att hålla mig borta. Eller så är det för jag är rädd för det mesta, jag är tom rädd för att ta folk i hand, måste alltid blunda i det ögonblicket. Jag undrar vad de tror om mig? Jag undrar vad du tycker om mig?