Jag blir gärna en martyr.
Även om du har mig, bara för en kort sekund. Eller en natt. Även om du var nära mig, i mig. Även om jag gav dig bekräftelse, lovord. Så kommer du aldrig, aldrig få stanna. Det finns ingen plats för dig i min värld. Sälj dig dyrt.
Stockholm vaknar långsamt och jag är full igen.
För ca sju år sedan bodde jag i Stockholm, i norrort. En kvart med pendeln till Centralen, om jag inte minns fel. Ett byte med bussen till jobbet. Arbetade med en galen tjej som skulle bli sjuksköterska, en gång somnade hon på golvet hemma hos en gubbe. Vi stod i köket och kokade gröt och poppade piller, när hon väste till mig.."jag sätter mig på golvet lite"....sure done, hon slocknade. Så bakis. Gubben måste undrat. Jag levde på filmjölk och muslii och la alla mina pengar på handväskor. Jag sov på en knölig tältsäng i en 2:a med hårdrockare som gärna gick naken. Jag fick han att skrubba badkaret så jag kunde ta långa bad. Jag lyssnade mycket på Winnerbäck och Jewel, satt ofta på balkongen på kvällarna och rökte. Jag var ensam, men ändå uppskattad. Jag åkte på fest i Väsby hos en kille med en döv mamma. En orange hatt fixade mig och Sofie in på vip-köer. Jag dejtade en söt kille med en röd bil. Han påstog att han hade ett hemligt jobb, egentligen var han bara värdetransportör. Och ville bli polis. Jag färgade håret på en underbart söt liten tant. Jag spande på Sollentunaalkisarna. Jag firade fotbolls-EM. Jag levde.
Standing on the shoreline
Jag borde ta ett djupt andetag, le mot dig och trycka ner all min galenskap. Då vill du vara med mig.
Men vill jag vara med någon som inte vet vem jag är? Som vet att jag vaknar varje morgon och känner att jag slösat bort mitt liv, att jag ångrar alla val jag gjort i livet. Att jag oroar mig för allting. Någon som inte vet om att jag gråter varje kväll. Att jag är fruktansvärt rädd för döden. Att jag nästan kvävs av min egen ångest ibland.
Det känns som jag står på kanten till min galenskap nu.
Men vill jag vara med någon som inte vet vem jag är? Som vet att jag vaknar varje morgon och känner att jag slösat bort mitt liv, att jag ångrar alla val jag gjort i livet. Att jag oroar mig för allting. Någon som inte vet om att jag gråter varje kväll. Att jag är fruktansvärt rädd för döden. Att jag nästan kvävs av min egen ångest ibland.
Det känns som jag står på kanten till min galenskap nu.
